Avbrott: Nog av Sandra mer av Jarhbald

Ung med fibromyalgi: Att studera och arbeta?

När jag var strax under de tjugo, då hade jag levt med kronisk smärta i nära inpå tio år, bar jag på en tung oro: Kommer jag kunna studera och arbeta? Jag som har den här värken? Ibland smyger sig denna oro fortfarande på. Studier och arbete är mitt liv. En del av min eskapism. I synnerhet studerandet. Att bara sluta, att ge upp på grund av värken, det skulle vara som att ge upp mig själv. Tänk om…

Ja. Visst kan du studera och arbeta. Du måste bara hitta de former som passar dig bäst. Det är inte en självklarhet att alla fibromyalgiker eller kroniskt smärtsjuka klarar av samma studiesätt och arbetssysslor. En gemensam sjukdom gör oss inte till samma personer. Fråga dig i stället: Var finns mitt engagemang? För det tror jag är viktigt. Att studera eller arbeta med något som är givande för dig, framför allt när du är sjuk och det är tillräckligt svårt att lämna hemmets trygga vrå, där du bara kan vara och må som kroppen har bestämt sig för att må. Känner du att dina studier eller att ditt jobb berikar ditt liv, får du något annat att tänka på än värken.

Tänk på alla dagens möjligheter. Om du känner att det är för tufft att lämna hemmet, kan du studera i princip vad som helst på distans och i vilken takt du vill. Du kan även skapa förutsättningar för att arbeta hemma.

Jag ska inte ljuga för dig. Det kommer att göra ont när du studerar eller arbetar. Men är du fibromyalgiker eller kroniskt smärtsjuk, har du ju ändå ont varje dag, mer eller mindre. Är det inte bättre att rida ut stormen och göra något som betyder mycket för dig?

Att följa mina drömmar var den värdefullaste gåva jag kunde ge mig själv. Jag var för ung och oerfaren för att inte ge dessa en ärlig chans. Smärtan och de övriga krämporna till trots, känner jag mig nöjd med mitt liv. Varje dag innebär nya skratt. Somliga perioder är förstås behagligare än andra. Kanske kommer jag ompröva detta när jag har blivit äldre och förvärvat tillräckligt mycket erfarenhet, om kraften tryter. Men i ärlighetens namn hoppas jag på att kunna studera och arbeta i resten av mitt liv. En bit av mig själv vill jag behålla.

PS. Eftersom jag ofta får denna fråga av just unga med fibromyalgi, ville jag ge mitt uppriktiga svar här (en del fibromyalgiker har vägarna förbi). DS.

Gåvans ande: Vänskap och ovänskap

[Och nu! – lite tokfilosofi, allvar och homo sapiens.]

Hos maorifolket fanns det en tanke om gåvans ande, hau. När Marcel Mauss på 1920-talet skrev sin bok Essai sur le don: Forme et raison de l’échange dans le sociétés archaïques – Gåvan –  kom denna tanke att uppenbaras som ett allmänmänskligt fenomen. Vad innebär hau mer exakt?

Gåvans ande är ett slags manifestation av gemensamma moraliska värderingar och förväntningar, vilken har så stor inverkan på ens handlingar i utbyten, att den nästan blir påtaglig, som en person i sin egen rätt. Den är som en oskriven lag som finns med i varje tanke och handling, medvetet såväl som omedvetet. Eller som en moralens väktare, vilken ser till att vi ger på rätt sätt, på rätt plats och vid rätt tidpunkt.  Att inte balansera dessa aspekter väl skulle kunna leda till att två goda vänner går skilda vägar. Gåvans ande är den som binder oss samman men som även kan så split i en relation.

Hittills har gåvans ande beskrivits som ett samhälleligt fenomen, det ska dock skrivas att den inte bara finns runtomkring oss, den finns också inom oss. På så sätt står mycket på spel när vi ger och tar emot. Om man inte är försiktig kan man förlora en oersättlig del av sig själv och på samma sätt förstöra en del av en annan persons väsen. Det var inte bara hos maorifolket som gåvan betraktades som själfull, utan detta kunde även kännas igen hos andra stammar runt om i världen och icke desto mindre i Mauss eget samtida franska samhälle. Åren har gått sedan dess, men det ter sig som om gåvans ande lever vidare in i dessa dagar.

Under sina mest hängivna stunder som antropolog blir det lätt så att man experimenterar med sina kunskaper på de människor som omger en. Relationerna granskas med kritiska ögon och man börjar ifrågasätta allas, även sina egna, ageranden. Detta kan i och för sig vara bra, det vill säga om man eftersträvar att leva ett liv som ensamvarg, annars bör man nog försöka lägga band på sin nyfikenhet.

Så läser man ett verk som Mauss Gåvan och plötsligt är man fast igen. Tankarna går runt och runt i huvudet. Finns det någon som helst frihet och generositet i givandet eller döljer det bara själviska motiv?

Det var för ett par somrar sedan som jag insåg betydelsen av att acceptera en annan människas gåva. Jag var och hälsade på min dåvarande egyptiske pojkvän som arbetade i en kristallbutik i Prag. Den arabiska gästvänligheten är välkänd och för honom är detta en viktig kulturell värdering som han vill värna om. Något som definierar den han är. I sann givmild anda tyckte han att jag skulle komma till kristallbutiken och välja saker till både mig själv, min familj och mina vänner. Detta bar mig emot då jag dels tyckte att han borde spara sina pengar och göra något för sig själv istället, jag visste ju hur hårt han jobbade, dels kände jag mig köpt och denna känsla var ofrånkomlig. Jag tackade mycket bestämt nej. Han blev minst sagt kränkt, men gav sig inte. Han skulle prompt ge och fortsatte att försöka locka mig till att välja en gåva, jag fick till och med välja vad jag ville ha i andra butiker. Men jag var lika envis, vilket sårade honom grundligt. För honom blev det hela personligt, som ett avvisande gentemot honom.

Det var Mauss som fick mig att tacka nej, eftersom jag funderade på vilka konsekvenser ett mottagande skulle innebära, skulle jag behöva stå i skuld till min egen pojkvän? Kunde våra immateriella känslor degraderas till något så materiellt som en kristallpjäs? Och det var Mauss som senare fick mig att förstå innebörden av att jag vägrade acceptera min pojkväns gåva. När man ger, ger man något av sig själv, en del av sin själ. När jag vägrade ta emot avvisade jag inte bara materiella saker utan min pojkväns väsen. Jag hade lika gärna kunnat säga nej till honom, för det var den effekt min envishet hade. Mauss menar att en vägran mot att acceptera det som ges kan skada en relation allvarligt och det var detta som hände i vårt fall. Kanske hade ett ja kunnat stärka vänskapsbanden, genom att vi hade ingått ett slags förbund som går ut på att ge, ta emot och återgälda. Det står klart att nej:et kapade banden. Fast på vilka villkor ska man tacka ja?

Gåvogivandet är fullt av förpliktelser. Vill man underkasta sig dessa när man kan vara fri? Från den stund man tar emot det någon ger är man inte längre sin egen. Varför är det så? Hemligheten ligger i gåvans natur som utgörs av tre grundläggande principer: Du ska ge, ta emot och återgälda. Då vi alla föds in i denna mentalitet blir gåvan och dess normer till oskrivna lagar vilka inte tåls att utmanas. Det pris man betalar om man frångår dessa normer kan bli högt, för den som underlåter sig att inte återgälda det han eller hon har fått degraderas i den andres ögon och förlorar således sin värdighet. Därför kränker man inte bara givaren utan också sig själv. Att inte ta emot en gåva indikerar i sin tur att man anser sig själv vara ovärdig det som erbjuds en. Även i detta fall förlorar man sin värdighet. Vilket dilemma.

När jag var yngre var kedjebrev oförtjänt populära. Om man mottog ett brev utan att skicka ett vidare, kunde man förvänta sig all världens olycka, åtminstone om man skulle lita till brevens hotfulla ord. Kedjebrevet i sig besatt nästan en form av ande som det var bäst att man skickade vidare snarast möjligt. Vem visste vad som väntade annars? Oftast låg breven och ruvade i min byrålåda. En del av mig ville svara på breven, så att jag inte drabbades av hemska förbannelser och ond bråd död, men en annan del, den dåliga brevvännen, tog i regel överhanden. Så hände det sig att jag fick leva med en gnagande oro i maggropen, tills kedjebrevet föll i glömska. Detta utbyte som gav upphov till oro hos mig, berikade många andra flickors liv. Det var ett sätt att knyta nya vänskapsband på, en del fick brevvänner från alla världens hörn. Den som inte deltog hade förstås inte lika stor tur.

Den ande som innebor gåvan kan bli direkt skadlig, om man inte skickar den vidare i form av en gengåva. I Sverige skulle vi benämna denna skadliga ande dåligt samvete. Att bara ta och ta utan att ge tillbaka, betraktas näst intill som amoraliskt, som hänsynslöst. Något som man inte vill göra sig skyldig till att vara om man lever ett liv i enlighet med de sociala normerna. För de flesta i detta land är tid dyrbart och något av det mest värdefulla vi kan ge varandra. Tid till att lyssna, tid till att hjälpa, eller tid till att bara umgås och ha det mysigt tillsammans och så vidare. Att ge av sin tid innebär definitivt att man ger av sig själv och om denna gåva i det långa loppet inte omhuldas utan bara tas emot och inte uppskattas, kommer givaren att känna sig försmådd, tom. Energitjuv är ett vanligt ord. Den person som tar av ens tid utan att ge tillbaka stämplas som en energitjuv. Energitjuvar, dessa egoistiska parasiter, är människor som får oss att må dåligt, därför måste vi lära oss att handskas med dem, skulle många mena. Men det är inte alltid så lätt att säga nej när någon vill ha något av en. För att ge oss en skjuts i rätt riktning finns det numera tonvis med böcker som syftar till att lära oss att stänga det alltför frikostiga energigivandets kanaler, och på så vis göra oss av med de oönskade energitjuvarna. Att ge av sin dyrbara tid behöver inte bara leda till en känsla av energiförlust, tvärtom är detta givande nödvändigt i relationsbyggandet. Få skulle vilja vara vän med en person som inte finns till där för en när det behövs som mest. En person som stänger sina kanaler och bara går sin väg, kan förvänta sig att förlora många vänner genom sitt oengagerade handlande. Alla relationer förutsätter att man avvarar tid till att värna om varandra. Ju mer tid man ger och får tillbaka, desto starkare relation. Vad gäller vänskap har man allt att vinna på att ge av sig själv. Visserligen händer det att man drar en nitlott ibland och får in en energitjuv i sitt liv, fast å andra sidan är det troligare att man får en nära vän.

Avbrott: Tokfilosofiskt allvar

I alvernas våld (del II)

[Har ni någonsin suttit i ett alviskt fängelse. Jaså inte? Men det har jag, ser ni. Uppenbarligen… Det var knappt jag överlevde allt gulligull. Nå var var jag?]

Poff. Så befann jag mig plötsligt i ett på alviskt vis överdådigt rum. En stor, rund förgylld säng med mjuk madrass (som jag till slut hoppade sönder) var placerad i rummets mitt. Massor av bullar och saft stod framdukade på ett kristallbord (även det hoppade jag på). Oändliga rymder, för alver förträfflig komfort. Men inte för en galenpytte. Bullar och saft?(!) Jag ville ha en buffé med hår och naglar, kanske en och annan mekanisk groda till efterrätt. Rummet, eller salen, alver bor i salar inte i rum, ekade tomt. Inte ens de röda och blåa medaljongtapeterna – ja, ni läste rätt blått och rött, sådan patetisk smak – skapade en inbjudande känsla. De fick mig att må illa. Väggarna, ja. Såg jag rätt? Började det faktiskt krypa i väggarna?

[Hah. Ännu en cliffhanger. Nu kryper det väl av längtan i er?]

I alvernas våld (del I)

Nästan alla var där. Ingen som räknas. Alver hela högen. Prr. Mitt hår tappar all volym av äckel. *Suckar* dessa !@?%#! ?%!@! långöringar. Så var det jag och jag är viktig, ett undantag som bekräftade regeln. Jag var åtalad för att bedriva alvisk antipropaganda. Skyldig. Åtalad för dåligt oroväckande beteende. Ja-a. Det är väl mot vem som jag beter mig så kallat oroväckande som spelar roll?

En dag dök de bara upp. Poff. Ett rökmoln.
”Era !@?%#! ?%!@! långöringar, det där är min formel!”
Bortrövad. Poff. Alvdrottningens och alvkungens hov. Osmakligt. De två kungligheterna såg på mig med spelat storsinne:
”Jarhbald, du har felat, men du är förlåten.”
”Bah. Snacka långörastrunt. Jag vill inte bli förlåten. Jag står upp för det jag tror på. Alver är fula och allt annat hemskt man kan tänka sig. Håll klaffen!”
Det var då drottningen flämtade ut sin order (hon är den med den verkliga makten):
”Fängsla honom.”

[Cliffhanger. Någon måste skrämma upp bloggstatistiken och den lotten faller på mig. Haha lång näsa.]

Ingen haikuverkstad

Nästan ingen kom. Och där stod jag och väntade i fyra timmar.

Som det har planerats. Ända sedan februari. Det skulle nämligen bli något storslaget. Ett evenemang där alla Varbergs studieförbund går samman för att sprida information om folkbildning. Upplevelsedagen.

Jag var förpassad till de nedre regionerna. Jag kände hur Dantes blick brände i nacken, eller var det självaste Fans piska? Kulturhuset Komediantens nedervåning. Det var inte bara jag som stod där. Även skrivpedagoger från andra studieförbund. Nåja, en till.

Tanken var att jag skulle ha en haikuverkstad. Jag hade knåpat ihop min allra första broschyr (bläddra i den här). Information om haiku i passande miniformat. Nattarbete i mitt anletes svett. Men värt varenda svettdroppe, för visst är det så att deltagarna ska ha något litet med sig hem, samtidigt som jag utan någon skam i kroppen – spiralen går neråt – gör reklam för min egen verksamhet. Det är få medel som krävs.

Nästan ingen kom.

De enda som besökte evenemanget i sig var de som var på kulturhuset/biblioteket för att släktforska, plugga eller läsa tidningar. De ville inte bli störda. Inte ens de varmaste leenden kunde tina upp frusen beslutsamhet.

Varför Varberg, varför är det aktiva kulturintresset så svalt? Nyfikenheten finns därute. Begåvningen finns därute. Jag vill tro.

Vi borde ha plockat fram skylten: Titta inte hit!

Ett av årets största kulturevenemang i lilla, lilla Varberg. Studieförbunden annonserade först i onsdags (torsdags?), på Komediantens hemsida fanns det en notis i miniformat (trots gästföreläsare och livemusik) och inte en endaste lokalreporter hade vägarna förbi. Förresten – vad hände med att utnyttja sociala media i marknadsföringssyfte?

PS (viktigt). Det är alltid lika kul att träffa studieförbundsfolk. De är oftast mångsysslare, mysiga och bra att ha att göra med. All denna kreativitet och kunskap. Vilket utbyte! Jag är tacksam över att få arbeta med dessa mångsysslare. Förövrigt träffade jag en helt underbar skrivpedagog idag. Hon var också förpassad till de nedre regionerna. Vad gör en så rar person där? Kolla gärna in hennes blogg Bokforslaget.se. DS.

”Jag är sen” som kaninen i Alice i Underlandet

Just nu känner jag mig som kaninen i Alice i Underlandet: ”Jag är sen, jag är sen, jag är sen.” Flänga hit och dit och tillbaka igen. Alla dessa tider att passa. Alla dessa deadlines och övriga saker att göra. Studier, kulturentreprenörskap, fostra Varbergs ungdom, det nödvändiga ströläsandet och skrivandet. Viktiga uppdrag. Nåja kanske inte världsviktiga, men  betydelsefulla för mig. Trots all min ihärdighet och att jag alltid är på G, identifierar jag mig med denna stressade (hjärtklappning och viss irritation), långörade (det är så många saker att lyssna på och ta till sig) och välklädda (kavajen är ständigt på plats) fetknopp (det blir inte mycket till motion nu, förutom fingertoppsgympa). Att hålla två ögon, och gärna ett tredje öga, på tiden är ett sätt att leva på. Det är väl inte så illa att vara som en figur i Alice i Underlandet?

Jag, Jarhbald, är tillbaka

När lorten hemma hos Sandra tilltar, kan ni vara så säkra på att jag har återvänt. Som nu. Medan Sandra har ”slitit i sitt anletes svett”, nog stinker hon alltid, har jag varit ute på irrfärder. Men inte helt frivilligt…

Ja, det hände en sak som gjorde att jag måste infinna mig i de vidriga alvernas rike, bums. Oops. Nu skrev jag det igen. Antipropagandistiska saker om alverna. Hör upp ni dumma alver, tror ni på allvar att ni kan skrämma mig, genom att kalla mig till er kung och drottning?(!). Inte förrän galenpyttar slutar äta hår och naglar, och det kommer aldrig, aldrig, aldrig hända, ser ni. Hah. Känn på den. Jag kommer fortsätta skriva så många elaka saker om alver som jag vill. Även här på Sandras och MIN väldigt, väldigt, väldigt rosa blogg. Vi rättar inte in oss i ledet. Låt inte rosaskimret bedra er.

Jag, Jarhbald, är tillbaka. Mer arg, alvhatande och bitter än någonsin. Fantastiska egenskaper när ett ordens krig råder.

September

[En parafras av Bakom fladdrande ögonlock. Så förmätet att parafrasera sig själv!]

September. Under hela sommaren har du väntat på regnbågen som du aldrig såg. Trädet skymde sikten. Dina ögon var fulla av daggpärlor. Grönt och svidande. Trädet förlorade sin färg och ögonen torkade som grus. Blev till två nyanser av brunt:
En endaste gnista och dina ögon börjar brinna höstskurar med det rasande trädets kraft. Sprakande löv som faller och yr i okontrollerade spiraler utan att hitta tillbaka.
En endaste illusion, regnbågen finns där borta, en ljus skugga i värmande bärnsten, små korn av full-i-fan-skratt.
September. Det mörknar tidigare. Pupillerna vidgas till pölar och bakom fladdrande ögonlock irrar skratten bort, bort – stänkande vattendroppar. Någon har hoppat i de bruna pölarna och tömt dem på barndom.
September. Nya vattendroppar samlas till pölar. Vi bygger en barkbåt med vita segel som aldrig sjunker men strandar i leran.
Vi kan stå här någonstans under det nu nakna trädet och den regntunga himlen och titta på barkbåten. I varje pöl skymtas en regnbåge, tills ljudet av gummistövlarna tänder eldar och jag måste lämna dig. Jag undviker varje pöl när jag går.