Etikettarkiv: livet

Vad är det som drabbat mig?

border_wp

Vad är det som drabbat mig? En ny form av prestationsångest?

Under våren, nej det måste ha börjat under hösten, har en märklig prestationsångest smugit sig på och byggt bo i hela min kropp. Den har med skrivandet att göra. Varje gång jag skickar in en text mår jag illa alltmedan rastlösheten rasar och river. Blicken fixeras på min brevlåda i cyberrymden. I väntan på svar. I väntan på ett litet steg för Sandra. Det enda sättet att göra denna väntan mer uthärdlig är att skriva hela tiden. Om jag skriver hela tiden kan jag skicka in ännu fler texter och ännu fler texter betyder ännu fler svar. Snabbare. Jag har aldrig hanterat väntan på ett bra sätt.

Ja, man skulle ju kunna få för sig att detta är den värsta biten. Men icke! När jag väl har fått bekräftat att jag ska publiceras våndas jag över att redaktörerna ska ta tillbaka sitt positiva besked. Alltså kan jag omöjligt glädjas förutom de första sekunderna efter att de snälla raderna har lästs. Jag gråter och gråter. Ringer till mamma. Ringer till pappa. Gråter lite till. Kan inte förstå att redaktörerna har sagt ja. Så när jag väl har publicerats – huah! – överrumplas jag av en sådan oro – vad ska läsarna tycka? – att jag svimmar. Jag svimmar. Som en form av scenskräck bakom kulisserna. Efteråt ligger jag vaken i dygn och grubblar. Tänk om detta är min sista chans… Jag menar hur många chanser får man egentligen som skribent? (Utforskar fortfarande denna fråga som har blivit existentiell för mig.)

Någon skulle kanske få för sig att skrivandet på så sätt är osunt för mig. Nej! Så är det inte. Dessa känslosvall har sin grund i att jag känner att detta – DETTA! – är mitt liv. Jag kan inte tänka mig att göra något annat. När hela livet är engagerat står plötsligt så oändligt mycket på spel.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Arbete, Livet, Skrivande

De bästa (och värsta?) tingen kommer i tre

border_wp

En hunger som river. Tre möjliga liv som har förenats till en idé. Boom! Inte helt smärtfritt.

1. Jag ska flytta. Tillbaka till barndomslandskapet. Betongblocksklumpar som får mig att tänka på somliga bostadskvarter i Östeuropa. 190 000 människor som under Sovjetunionen nästan med våld tvingades bosätta sig i grått, gråare och gråast. Befästningar som fortfarande tornar upp sig. Jag ska flytta till ett kvarter som väcker dessa bilder. Dit jag ska flytta möts vitt och grönt. Inget grått. Egentligen inget tråkigt. Det är ju för tusan att återvända hem. Hitta tillbaka. Barndomslandskapet. Men jag tänker och tänker. Tror att denna flytt kommer måla nya bilder som måste förverkligas. Bilderna hägrar redan. I tanken. Just detta kvarter, betongblocksklumparna, kommer bli perfekta kulisser till skräck- och weird fiction-novellscenarion.

2. Eskapix. Finns det något mer att säga? Varför har jag inte upptäckt denna kulturtidskrift, i form av inbundna böcker, tidigare? Flärdfulla hemskheter. Innehållandes skräck- och weird fiction-noveller. Knasiga reportage om mina specialområden. Jag vill också delta. Bombardera Eskapix med sandratiska bidrag. Nu närläser jag varenda text. Minutiöst.

3. Snart sommar. Alltså är första året på författarutbildningen, om en och en halv månad, avklarat, liksom jag snart har avslutat mina kulturjournalistiska studier. Detta innebär också ett studieuppehåll. (Jag påstår att jag inte ska plugga i sommar, ingen tror mig, så alla ska överbevisas. Jag ska bara arbeta. Inte studera. Så det så!) Tänk så mycket tid jag kommer ha över till min frilansande skrivverksamhet. En och annan novell kan faktiskt författas. En och annan novell borde författas.

Vad är summan av detta? Flytt till ett betongblocksklumpkvarter + Eskapix + borde skriva noveller när jag har studieuppehåll = helt ?%!@! sjuka novellidéer som måste förverkligas. De bästa (och värsta?) tingen kommer i tre.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Arbete, Fantastik, Glada tankar, Livet, Skrivande, Studier

Jag vill i den bästa av världar…

border_wp

I den bästa av världar… jag tror att jag har börjat bygga denna värld. För bara mig själv. Jag tänker ofta på den. Ja, hela bloggen är trots allt dedikerad till den bästa av världar som jag föreställer mig den. Förr har världen blänkt till som en stjärna i fjärran. Onåbar.

Om stjärnan inte vill falla, flyg till den! Bygg en rymdfarkost. Och nå det onåbara. Det är en sjuhelsikes väg att färdas. Genom ljusår och oanade rymder. Ingen har någonsin påstått att vägen dit inte är lång.

Trots att jag måste fara igenom galaktiska stormar har jag bestämt mig. Detta är min bästa av världar. Såhär vill jag leva mitt liv:

Jag vill skriva. Jag vill kunskapsproducera, kursutveckla, kursleda. Jag vill komma på de mest otänkbara idéer. Jag vill skriva igen. Jag vill börja varje dag med att läsa böcker. Jag vill inte träna men har kommit på att det är bra för mig att göra annat än fingertoppsgympa.

Andas.

Okej. Detta börjar låta som en katalogdikt.

Jag vill, då och då, översätta viktorianska weird fiction- och skräcknoveller. Jag vill skriva de mest knepiga reportage om blod, mytologi, ockultism och det paranormala (bara för att!). Jag vill skriva diktböcker och essäsamlingar. Jag vill att kroppen förskrynkligas i ett badkar två timmar om dagen. Jag vill resa överallt – även till Antarktis. Jag vill utveckla min återupptäckta anglofili. Jag vill, om nätterna, sitta i min länsfåtölj och lyssna på gamla LP-skivor.

Det är mycket jag vill. Men detta är min bästa av världar. En önskan om att få vara mig själv. Jag tänker och jag tänker. Lever. Detta kräver jobb. En ihärdighet som river barriärer mellan min bästa av världar och andra världar. En (kultur)generals krigslist i form av en strategi. Något långsiktigt och långvarigt. En satans envishet och oförskräckthet.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Arbete, Glada tankar, Livet, Skrivande

Hur blev jag ”sån”

border_wp

(Jag inleder detta inlägg med en fetstilad parentes. Ångra aldrig livet eller den du blivit. Var den du är och gör ditt bästa för att skapa möjligheter för dig själv, även där hindren tornar upp sig. Vi kan alla flyga, vi gör det bara på olika(?) sätt.  Så lyder mottot här.)

”Hur blev du sån?” Jag har aldrig kunnat bestämma mig för om jag ska smickras eller förolämpas av denna fråga som har följt mig ända sedan den dagen jag drabbades av kronisk smärta. Ja, hur blev jag ”sån”? Mitt liv förändrades över bokstavligen en natt. Jag tvingades växa upp på ett brutalt sätt när jag var tio år och har sedan dess aldrig vetat hur jag ska betrakta mig själv. Som ett barn i en vuxens kropp? Eller som en vuxen i ett barns kropp? En sak är säker. När man väl har drabbats av kronisk smärta finns det ingen återvändo. Man kan inte trolla bort den smärta som gör en alltför medveten om att man lever. Man kan inte heller trolla bort år av lidande. Ett lidande som ärrar.

”Hur blev du sån, Sandra? Du är alltid så djup och filosofisk. Kan aldrig prata om normala saker. Kan aldrig vara som alla andra.” Det sägs att fulla män talar sanning. Kanske är det så att jag inte skrattar lika otvunget som andra alla dagar. Kanske kan jag inte prata om samma saker som andra. Kanske kan jag heller inte uppskatta fyllor. Jag har aldrig kunnat ta del av den världen. Många andra började slå runt redan i tonåren. I tonåren var jag en labbråtta på vilken läkarna fann det intressant att testa allehanda medicinska preparat. På den tiden ansågs det vara ytterst ovanligt med barn som hade kronisk smärta och fibromyalgi. Jag var ett medicinskt under. Eller misslyckande. ”Prova det här, Sandra, så ska du se att du mår bättre.”

Jag mådde aldrig bättre. Smärtan och symptomen tilltog för varje månad. Varje dag var en kamp för att överleva dagen. När jag väl kom hem från skolan ville jag bara vara. Kunde inte ha någon nära eftersom jag var utmattad.

Så jag festade aldrig. ”Nej, tyvärr jag kan inte komma ikväll. Jag äter för starka tabletter, för min värk alltså, så jag kan ändå inte dricka.” ”Jaha, kan du inte dricka är det väl lika bra att du inte kommer.” Och jag räddades undan en kväll och en natt i ett sällskap som skulle ställa krav på hur jag skulle vara. Någon jag inte kunde vara och aldrig kommer kunna bli. Jag visste det vid den tidpunkten. Jag satt hemma varje kväll, varje natt, varje helg. Och jag läste och skrev. Detta blev nästan mitt allt. Någon jag kunde vara. Jag upptäckte världar som fick mig att tänka på något annat än smärtan. Då och då drömde jag mig bort till andra möjligheter. Nåja, jag dagdrömde nästan hela tiden. Ibland filosoferade jag. Min räddning. Saker jag kunde göra, när smärtan hindrade mig från att göra de saker som andra gjorde.

Läkarna stirrade på mig, men talade till min mamma: ”Hur blev din dotter sån? Hon är så vuxen… lillgammal.” Vad skulle hon svara? Jag kände mig mest besvärad. Någon läkare kom på att det kan vara en god idé att skicka detta arma barn – alltså mig – till en psykolog. ”Det finns ju inte en chans att hon ska kunna ta sig igenom något så fruktansvärt som kronisk smärta och fibromyalgi på egen hand.” Det gjorde jag aldrig. Jag hade mamma och pappa. Men psykologerna skakade på huvudena av förundran: ”Hur blev du sån, Sandra? Du är så vuxen och klok. Har så annorlunda och unika intressen.” Vi pratade mest om filosofi och om konsten att leva. Om poesi och om gamla greker.

Hur blev jag ”sån”? Egentligen är svaret på frågan uppenbart. Ändå envisas andra med att ställa denna fråga, trots att de vet om att jag är sjuk. Jag råkade ut för ett operationstrauma som barn och fick därefter kronisk smärta och fibromyalgi. Jag kunde inte längre leva som ett barn eller en tonåring. Mitt liv bestod nämligen av smärta, läkarbesök, smärta, längre sjukhusvistelser och smärta. Trots mina föräldrars kamp för att ge mig en fantastisk uppväxt – och visst var den magisk! – tog sjukdomen min rätt till att vara barn och leva ett vilt tonårsliv ifrån mig. Därför är jag ”sån”. Det andra kallar ”så djup och filosofisk”, men som jag skulle vilja benämna drabbad av livet. Jag har aldrig förstått att jag skulle kunna vara, eller borde vara, på ett annat sätt. Inte ens nu när jag är vuxen. Detta är trots allt den enda verklighet jag känner till.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Läsande, Livet, Ohälsa, Skrivande

Att samexistera med sina jag(?)

border_wp

En del känslor kommer aldrig försvinna. De återskapas i sin egen monotoni. Som den där känslan varje gång jag lämnar ifrån mig en text. Låter den läsas av andra ögon. Maggropen fylls med tyngdlagens kraft och sjunker mot golvet. Sedan dunka-dunka-dunka i hjärttrakten. Andan upphör. Illamåendet vänder ut och in på huden. Blottat kött.

Samtidigt. Det är att leva. Jag vet att jag lever. Att jag har en kropp bortom fingertopparna. Bortom signalerna som skickas genom varje beståndsdel. Just det varandet. Som återskapar sig självt, blir allt svårare att leva utan.

Kanske är det inte monotoni, utan polyfoni. Att samexistera med sina jag. Kropp och själ i ett och i något med en fortsättning.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Livet, Skrivande

Livet: En postmodern programförklaring

border_wp

Livet. Saker drabbar med kraft. Man slås omkull. Som i ett trauma. Synen på tid blir aldrig mer densamma. För fem år sedan kan lika gärna vara idag. Minnesbilder sammansmälter. Driver bortom förväntningarna på tidens progressivitet. Omdanat tidsperspektiv för med sig en drastiskt förändrad livsberättelse. Alla berättelser har inte en början, en mitt och ett slut. Alla berättelser lever inte upp till samhällets sociala och kulturella värderingar på hur en berättelse borde berättas.

Livet. Skiftningar i tid och rum. Obeständigheten. Beständigheten i det obeständiga. Den röda tråden klipps sönder i bitar. Ett pussel att lägga huller om buller. Barndomen sträcker sig mot sitt äldre jag och det äldre jaget sträcker sig mot barndomen. Två halvor som förlängs i varandra. Kan. Inte. Följa. Den. Röda. Linjen.

Livet. I små fragment. Tillräckliga skärvor för att omgivningen ska samla bitar och få insikt. Insikt om att den röda tråden är en föreställning bland så många andra. Skillnaden är att den dominerar. Gör anspråk på att vara det enda sanna. Ändå väcks frågan: Hur ter sig berättelsemönster i plural? Ett epistemologiskt brott mot ontologi.

 

border_wp

Lämna en kommentar

Under Homo sapiens, Livet, Tid, Tokfilosofi

Att bygga luftslott som svävar

border_wp

Hu-ah. Jag siktade mot friheten. Ett vågspel. För mycket att riskera. Alltid risker i framtiden. Lösgjorde mig till slut. Blev min egen. Igen. Utan visshet. Men med mål. Drabbades av möjligheter. Som blev mina att tillvarata.

Nio-till-fem-livet är inget för mig. Nu kan jag säga det med säkerhet. Jag begränsas. Slutar vara kreativ. Andetagen upphör. Vissnar. På bara några veckor har jag andats mer och nästan uträttat mer än vad jag har gjort under flera månader. I frihet.

Det är jakten. Att alltid jaga. Att alltid behöva upptäcka nya perspektiv. Söka, blottlägga och utmana. Tävlingen jag för mot mig själv. Att alltid behöva överträffa mig själv. Att vakna med pirret i maggropen. Ny dag att gå till mötes. Carpe diem! En anledning till att vilja vakna. Att pressa mig själv över gränsen. Att tänka bort det onda.

Bygga luftslott som svävar. Inga avkall på att vara jag. Plantera idéer, låta dem växa och slå ut i blom. Att vara redo att skörda. Att alltid behöva tänka, klura än hit än dit. Att inte behöva stanna där. Att göra växten till ett träd som andas i symbios med mig. Visst andas vi i symbios. Hu-ah. Luftslottet svävar. Än så länge.

No rest for the wicked.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Arbete, Glada tankar, Livet