Filmbevis och allt. Nessie, Loch Ness alldeles eget sjöodjur, finns visst! I och med detta fullbordades de senaste dagarnas Skottlandsresa. Om ni inte litar på era ögon, fråga T., hennes ögon är det inget fel på och även hon har filmbevis. Så det så.
Just nu känner jag mig som kaninen i Alice i Underlandet: ”Jag är sen, jag är sen, jag är sen.” Flänga hit och dit och tillbaka igen. Alla dessa tider att passa. Alla dessa deadlines och övriga saker att göra. Studier, kulturentreprenörskap, fostra Varbergs ungdom, det nödvändiga ströläsandet och skrivandet. Viktiga uppdrag. Nåja kanske inte världsviktiga, men betydelsefulla för mig. Trots all min ihärdighet och att jag alltid är på G, identifierar jag mig med denna stressade (hjärtklappning och viss irritation), långörade (det är så många saker att lyssna på och ta till sig) och välklädda (kavajen är ständigt på plats) fetknopp (det blir inte mycket till motion nu, förutom fingertoppsgympa). Att hålla två ögon, och gärna ett tredje öga, på tiden är ett sätt att leva på. Det är väl inte så illa att vara som en figur i Alice i Underlandet?
…och medan jag klurar vill jag inspireras av Dorothy (Judy Garland) och The wizard of Oz.
*Suckar*. Inte kan det väl vara så svårt att se att dessa sandfigurer är en delikat festmåltid, tillägnad en mycket speciell fröken. Moi! Ja, det är ju självklart att mina små troll på fritids ville värma mitt peter-pan-hjärta med använd-din-fantasi-bakverk i flärdfulla former och dessutom fylla ut min buk nu när jag i en och en halv vecka har knaprat på Allevoprodukter (mycket bättre än skolmaten). Läckerheterna serverades på en planka deluxe:
Krispig hjärtformad kladdkaka.
En somrig blåbärskaka som ser ut som en båt.
Åh, en mjuk pepparkaksbjörn.
Medan jag åt skrattade jag lite förtjust: ”Ni får ju mig att tänka på Peter Pan i filmen Hook. Där fantiserar de fram blått och rött potatismos som de sedan kastar på varandra. Hah. Matkrig. Har ni sett den filmen?” De små trollen nickade: ”Ja, fröken”. Självklart har de inte gjort det – de är sju år! Och vilken sjuåring behöver för övrigt underhålla sig med Peter Pan, när fantasin sprudlar så glatt? Men, men. I filmen är mottot ”använd din fantasi” (bokstavligen vardagsmat):
Georges Méliès film Le voyage dans la lune aka A trip to the moon från år 1902 sägs vara den första filmen inom, tja, det mesta. De tidiga filmskaparna kunde verkligen skapa film. Liksom Méliès var en trollkonstnär var även hans filmer magiska, inte minst Le voyage dans la lune. Titta på filmklippet ovan och njut. Färgfilm i början på 1900-talet! Eftervärlden häpnar.
Om ändå livet vore som i en Judy Garland-film. Det skulle nästan vara bättre än ett Disney-liv. Jag tänker ofta att jag skulle vilja öppna filmrutan och leva ut de gamla klassikerna. Igår, när jag tittade på filmen Meet me in St. Louis, drabbade den tanken mig igen. Frågan är om ett sådant sockersött liv skulle vara spännande överhuvudtaget? Ett par timmars eskapism kan man väl tillåta sig. Den bästa medicinen mot att inte känna sig riktigt kry. Hela mitt jag förfriskades efter ett par timmar i Garlands sällskap.
Under Film, Glada tankar, Livet, Ohälsa
Idag vaknade jag med en pirrande känsla inombords. Inga kramper, bara ömma muskler. Jag kan gå. JAG KAN GÅ (alltså utan att ramla eller se ut som om jag har något uppkört där bak)! Jag känner mig som en ny människa, redo att sväva på moln medan jag tar mig an livets vedermödor, trallandes på musikalen Oklahomas öppningssång:
There’s a bright, golden haze on the meadow
there’s a bright, golden haze on the meadow.
The corn is as high as an elephant’s eye
and it looks like it’s climbing clear up to the sky.
Oh, what a beautiful morning
oh, what a beautiful day.
I’ve got a beautiful feeling
everything’s going my way…
Nåja, kanske inte riktigt.
Min återhållsamhet kommer gå till historien. Inte. Under helgen (och det fortsätter även på måndagsmorgonen) har jag (tröst)druckit två liter apelsinjuice. Två liter! Inte konstigt att jag är fnittrig. Sockerrus. Ibland eskalerar mitt behov av att pimpla juice. Min enda last? Jag kan inte göra så mycket annat än att leva på citronvatten de närmaste dagarna, för att återskapa en rimlig balans. Hursomhelst kommer jag smyga in ett och annat glas apelsinjuice eftersom det gör mig lycklig och happy thoughts make you fly!
Det finns en risk att jag blir lite för lycklig. Jag har nämligen skickat efter klassiska filmer från Storbritannien och USA och på grund av detta har det börjat suga i magen av förväntan. Vilka pärlor jag har hittat (titlarna säger allt):
Nu återstår bara otålig väntan.
Under Fibromyalgi, Film, Glada tankar, Livet, Ohälsa
När vardagen gör ont förgyller jag tillvaron med gammal Hollywoodglans. Denna helg har jag känt mig som en överkörd homo ludens. Allt är brännbollens fel. Nåja, egentligen beror det på en viss Sandra som inte inser sina begränsningar. Jag hade ont (!#?%@ luftfuktighet) och spelade ändå brännboll. Efteråt kunde jag inte gå och nu är det som om kroppen har mist all styrka. Var det värt det ? Ja. Dessutom träffade jag bollen!
Den bästa medicinen mot smärta (förutom en god bok och kostymdramer), det vill säga när man inte orkar dränka sig i hårt arbetande eller studerande, är förstås klassisk film. Så igår var det åter dags att plocka fram den sagolika Bette Davis-boxen. Bette Davis som i gripande filmtittartimmar och en ny mening med vardagen. Precis som alla dessa gamla stjärnor hade hon något visst. I hennes fall handlade det nog om de där enorma ögonen, vilka hotade att tränga ur ögonhålorna. Man kan inte göra annat än att häpna, känna sig oroväckande berörd. Davis var lite av en melodramernas drottning och det enda man kan förvänta sig när man tittar på en av hennes gamla rullar är att man snart kan vältra sig i tragedier. Helt i min smak.
En av de klarast lysande filmerna är All this, and heaven too. Ett kostymdrama som skildrar ett triangeldrama mellan en guvernant, en greve och hans svartsjuka hustru. Första gången jag såg filmen stannade mitt hjärta. Han som spelar greven, Charles Boyer, är nämligen en av de ståtligaste/vackraste män jag sett. Dagens Hollywood och dess stjärnor fångar mig inte det minsta, men det forna Hollywood *suckar av hänförelse*, håller mig i ett våldsamt grepp. En evighetslång, pulserande kärlek. Titta gärna på trailern till All this, and heaven too (se ovan). Ni kommer definitivt få mersmak.
Under Fibromyalgi, Film, Glada tankar, Homo ludens, Livet, Ohälsa
Runt om i världen ser vi exempel på att talesättet blod är tjockare än vatten inte är så mycket mer än en västeuropeisk och nordamerikansk föreställning om släktskap. Släktskap handlar inte om spermien och ägget, utan är en process där vissa människor inlemmas i våra liv. Så kommer det sig till exempel att man i Sydostasien äter sig till släktskap och samhörighet när man tillsammans delar en skål med ris. Eller att trobriandkvinnorna på Nya Guinea blir befruktade av en förfadersande, kallad baloma, medan den ’egentliga’ fadern axlar rollen av ett socialt faderskap.
Att skapa sig släktskap är förstås inte ett exotiskt fenomen som bara händer ’där borta’, det är en del av det västerländska, däribland det svenska, vardagslivet. När vi säger att blod är tjockare än vatten, förringar vi den samhörighet och tillhörighet adoptivföräldrar känner till sina adoptivbarn och vice versa, samtidigt som den genetiska kärnfamiljen upphöjs till något heligt. Man behöver inte ha samma blod för att vara släkt.
Jag och T delar inte blod, men hon är ändå min syster. Vi tror båda att vi kom med storken och har dessutom genomlevt de förhatliga tonåren tillsammans. Nu slåss vi, likt peter-pan-människor och var och en på sitt sätt, mot strukturer som vi känner begränsar våra liv. Jag kan inte tänka mig en dag utan att få snacka skit och vara mig själv tillsammans med T. Iphonen glöder konstant medan vi utgjuter oss över den inte alltid överdrivet stimulerande vardagen. Och hon lockar fram mina sämsta sidor, vilket förstås gör mig mindre pretentiös och till en mycket roligare människa att umgås med. En avslappnad Sandra som faktiskt kan skratta.
Igår var vi på bio – Hunger Games. Filmen hann knappt börja innan jag hörde någon snörvla. Det var förstås T. När jag vände mig om för att se på henne, var hennes kinder svartstrimmiga. Tårar och svart, nej, förlåt, brunsvart mascara är en intressant kombination. Där satt jag som en pinsam toka och försökte kväva mina skratt. Snart grät nästan alla i biosalongen. Hela jag guppade. Väl ute kunde jag inte hejda mig, jag började fulskratta. ”Du är ju sjuk!” utbrast T mellan skrattsalvorna. Efteråt gick vi hem till mig en stund för att hämndlystna objektifiera män. Vem har sagt att vuxenlivet är enkelt? Men när jag har T vid min sida, kan jag åtminstone skratta åt det, tårar, och före detta pojkvänner som inte leker fint i sandlådan. Det är det här systerskap handlar om. Inget delat blod, men delade liv och många härliga skratt.
Inlägget ska göras sentimentalt med råge. Jag vet att det inte var jag som skrev dikten, men jag vill ändå tillägna Dan Anderssons dikt Till min syster till dig, T, eftersom du är mina enda follower, vet jag att du kommer läsa detta (eller inte) och gråta ordentligt:
Till min syster ur Dan Anderssons Svarta ballader
Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.
En sång till dej, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.
Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.
Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!
Under Film, Glada tankar, Homo sapiens, Livet, Poesi, Tokfilosofi
Under Film
Homo petrus panis, sum! 