Hittade precis gammalt klotter (förlåt mig T, men jag kan inte låta bli – detta är så… jag):
I rent trots ser jag alltid till att trampa på A-brunnarna. A som i all-världens-olycka-kommer-att-drabba-dig-om-du-trampar-just-här. Men K-brunnarna skyr jag som pesten. K som i kärleken-gör-dig-oavsett-vad-du-tror-tråkigt-vuxen. Om jag mot all förmodan skulle kära ner mig, skulle det ske i Paris. Med skräckblandad förtjusning kan jag se bilden framför mig: Kvällsdimman är rökig. Inte en endaste stjärna kan skymtas på himlavalvet. I mörkret tindrar Eiffeltornet klarare än någon stjärnas sken. Och där står jag så högt man kan komma, på den tredje våningen (trappstegen tar jag två i taget). Blicken är vänd nedåt. Därnere avtecknar sig människorna som små små myror. Nej, inga stjärnor syns men vindarna bär med sig doften av Paris, den där säregna blandningen av avgaser och nybakat bröd, och tonerna av Chanson d’amour. Jag är nog inte den första och sista som vill experimentera med tyngdkraftens lagar på ett högst opassande sätt. Som barn fick jag höra att om man kastar en sten när man står högst upp i Eiffeltornet och denna träffar en förbipasserande människomyra på marken, kommer stenen gå… [Telefonen ringer. T: ’’Jag kommer låta knäpp!’’ S: ’’Det gör du alltid.’’ T: ’’C och jag brukar alltid skriva till varandra innan vi lägger oss för att sova.’’ S tänker att nu är katastrofen nära, han har inte skrivit tillbaka. T: ’’Vi skriver alltid puss på mun, men den här gången skrev han puss på mun. LOVE. Jag vet inte vad jag ska säga.’’ S svarar, motvillig att ta en svordom i sin mun: ’’Älskar du honom?’’ T: ’’Ja.’’ S tänker någon har visst trampat på för många K-brunnar. ’’Svara då, om ’love’ betyder det jag tror att det gör, så love tillbaka. Om inte – glöm det tills imorgon. T fnittrar lättat. S lägger på luren.] …rakt igenom dess huvud. Redan då insåg jag att experimentet kräver större försiktighet och precision, och omformuleras en aning: Vad händer om jag spottar rakt ut när jag står högst upp i Eiffeltornet och saliven träffar en förbiströvande människomyra? För en homo petrus panis blir sådana funderingar lätt till besattheter, tvångstankar. Så där står jag djupt försjunken i mig själv och ska just släppa iväg en rejäl loska när jag avbryts av en harkling. Jag ser upp. Bruna ögon möter bruna. Fullkomligt trollbunden.
Den trollbundna måste ta till drastiska åtgärder för att fria sig från kärlekens förbannelse. Magi bemöts bäst med magi. Magi i form av ett mantra: S, du är inte kär, S, du är inte kär, S, du är inte kär. För att ge styrka åt orden skulle jag genomgå en ritual som går ut på att hoppa på varje A-brunn jag ser under tre dygn tre gånger. Vad de förbipasserande tycker och tänker om den hoppande tokan skulle jag strunta blankt i. Tror jag. Homo petrus panis, sum.
Homo petrus panis, sum! 