Etikettarkiv: litteratur

H. G. Wells och Jules Verne barnboksförfattare?

border_wp

Hela världen vet att jag älskar barnböcker. Det är inte heller en hemlighet att jag ofta går så långt att jag bestämt hävdar att många barnböcker är mer välskrivna än böcker för vuxna. Frågan är om det alltid finns tydliga gränser mellan var barndomslandets och vuxenlandets böcker slutar och tar vid.

Så finns det en kuriös subkultur, som även skulle kunna kallas litteraturvetare (dit jag själv är på väg att sälla mig). Liksom de flesta vetenskapsmän är de mästare på att skapa kategorier, som har mer med ett synsätt än det vi benämner verklighet att göra.

Häromdagen blev jag MYCKET undrande när jag läste att H. G. Wells och Jules Verne främst skrev barnböcker. Det hela var formulerat på ett nästan nedlåtande sätt. Det är inget fel på barnböcker. Det är inget fel på Wells eller Verne. De var en av sin samtids största allegoriker, som visserligen skrev äventyrsromaner, men som framför allt skrev fantastik innehållandes en djuplodad kritik mot kolonialismen och imperialismen. Alla fantastiska inslag till trots var deras böcker således samtidsskildringar med djupa och mångfacetterade bottnar. Trevligt tankegods för den som är villig att se bortom kategorierna högt-lågt, där fantastiken, trots sin goda gärning, ännu inte har fått det erkännande den förtjänar i litteraturvetarnas ibland alltför snäva synsätt. Med andra ord kanon. För mig är barnböcker något av det vackraste som finns, men jag kan inte gå med på att kalla Wells eller Verne för barnboksförfattare. Det skulle vara att förneka deras visioner. Punkt.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Böcker, Fantastik, Homo ludens, Läsande, Litteratur, Tokfilosofi

”Jag är sen” som kaninen i Alice i Underlandet

Just nu känner jag mig som kaninen i Alice i Underlandet: ”Jag är sen, jag är sen, jag är sen.” Flänga hit och dit och tillbaka igen. Alla dessa tider att passa. Alla dessa deadlines och övriga saker att göra. Studier, kulturentreprenörskap, fostra Varbergs ungdom, det nödvändiga ströläsandet och skrivandet. Viktiga uppdrag. Nåja kanske inte världsviktiga, men  betydelsefulla för mig. Trots all min ihärdighet och att jag alltid är på G, identifierar jag mig med denna stressade (hjärtklappning och viss irritation), långörade (det är så många saker att lyssna på och ta till sig) och välklädda (kavajen är ständigt på plats) fetknopp (det blir inte mycket till motion nu, förutom fingertoppsgympa). Att hålla två ögon, och gärna ett tredje öga, på tiden är ett sätt att leva på. Det är väl inte så illa att vara som en figur i Alice i Underlandet?

Lämna en kommentar

Under Arbete, Film, Litteratur, Livet, Studier, Tid

På estetiska äventyr med Barnes and Noble Leatherbound Classics I

Det här med att man inte ska döma en bok efter dess utsida eller omslag, har fått en helt ny mening för mig. Ingenting motsäger kombinationen av litterär estetik och ett estetiskt tilltalande föremål. Just när jag trodde att jag inte behöver samla på fler saker, uppenbarades en ny möjlighet: Barnes and Noble Leatherbound Classics. Vem kan motstå läderinbundna favoritböcker med antingen förgyllda eller försilvrade blad och en design som påminner om det sena 1800-talets klotband? Inte jag.

Igår anlände de två första praktexemplaren (jag inväntar ännu fler). Hela jag började sprudla. Ingenting, absolut inget, har kunnat sudda ut mitt belåtna och suktande leende sedan dess. Barnes and Noble Leatherbound Classics är kärlek.

Nu ska bilderna få tala sitt tydliga språk. Att bara betrakta dessa konstverk till böcker är ett äventyr i sig.

Kolla in ryggarna. Åh, hjärtklappning.

Lewis Carroll i chockerande rosa (min favoritfärg). Han skulle säkert ha varit mer än nöjd med denna tolkning.

Jules Verne som ett äventyrligt collage i blodrött. Vad mer kan man önska sig?

Lämna en kommentar

Under Böcker, Glada tankar, Litteratur, Vackra ting

Schackpjästornet

[Om jag hade fått bestämma hade jag varken blivit bortförd till utomjordingarnas slitsamma tillvaro eller druckit en galenpyttes brygd som gör att jag dunstar och försvinner. Ja, om jag hade fått bestämma hade jag allra helst tillbringat de senaste veckorna i detta flöde. Drömma kan man alltid göra… om är aldrig långt borta.]

på den tiden när tiden bara var en oroväckande möjlighet, tänkte jag att framtiden skulle vara bakom en gardin av doftande pioner i ett förtrollat schackpjästorn, där mekaniska mässingfjärilar vill bli uppvridna och flyga ikapp med smaragderna i himlen eller kanske bara vila på en av blommorna som egentligen är en rosa agat i en påfågelträdgård och där karusellmusik är det enda som hörs förutom klirrandet från mässingfjärilarnas vingslag, en plats att andas på, men i tystnad

jag tänkte att någonstans därinne kan jag sitta mitt i varandet, bland dansande könlösa elfenbensfigurer, dolda bakom masker som är mer levande än de ansikten jag möter i tiden som ännu inte är, ibland stannar de, men då måste jag bara vrida upp dem igen och de börjar dansa i en karnevalisk virvelyra, då vill jag nästan också dansa, en arm och ett ben sträcks ut, men befrielsen finns i stillheten, i att planlöst sitta och ändå vara delaktig i ett kugghjul

tick-tack, tick-tack, är det ljudet av min mekanik som hörs eller är det tankarna som rusar iväg till den plats där jag allra helst inte vill vara, tankarna återerövras av mässingfjärilarna

att få slumra på moln i en säng av böljande bolster och blicka upp i ett tak med rörliga bilder framdrivna av min fantasi, att få ligga där stilla, stilla, högst upp i tornet, och titta tills ögonen svider som grus och inte längre ger vardagen lyskraft

rivande bolster och schackpjäsen vilandes i min hand, återförd av minuter

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Glada tankar, Hjärnspöken?, Homo petrus panis, Landet Ingenstans, Poesi, Skrivande, Tid

Gråt inte, pappa

[Kortprosa]

Mamma sa alltid att hennes tårar är osynliga. Jag trodde inte att en vuxen kan gråta. Det är väl bara barn som gråter? Så hörde jag dig gråta en kväll. Du grät över de svarta måsarna som mest liknade olycksbådande sorgmantlar på en blodröd, nedåtstigande himmel som flöt ut över hela akvarellpapperet. Tidigare den kvällen frågade du:
”Är det en sorgtavla, det du har målat, Sandra? Sörjer fåglarna min död?”
Bruna ögon mötte bruna ögon.
”Pappa, jag har ju ingen vit färg. Du har köpt alla färger, förutom vit. Därför är måsarna svarta och inte vita”.
Men, ja, jag var helt övertygad om att du skulle dö. Att ditt hjärta skulle sluta slå. Jag grät över det varje dag. Barn gråter. Du grät också den kvällen. Rädd för ditt värkande hjärta. Rädd för min oro. Trött på att jag lyssnade extra noga efter varje hjärtslag, alltid beredd att lappa samman hjärtat ifall det skulle gå i kras.
Du grät först efter att jag hade krupit ner i sängen. Jag kunde inte sova och hörde dig. Det var inte meningen att jag skulle höra. Du ville gråta för dig själv.
Förr brukade vi gråta tillsammans. På låtsas. Efteråt skrattade vi så att vi kiknade. Den här gången var annorlunda.
”Gå inte ut i köket, Sandra”, sa mamma.
Jag gick dit i alla fall. Kramade om dig. Försökte trösta. Tavlan låg på bordet, fläckig av dina tårar.
”Gråt inte, pappa”, viskade jag skamsen medan jag skylde tavlan.
Du fortsatte gråta.
Nästa dag åkte vi till konstnärsbutiken och köpte vit färg. Låtsades som om ingenting hade hänt.
Jag har aldrig mer målat svarta fåglar.

Lämna en kommentar

Under Landet Ingenstans, Litteratur, Livet, Ohälsa, Poesi, Skrivande

Sandras Epistel n:o 1

Idag när jag vaknade (för inte alltför länge sedan) kände jag mig som Fredman i Fredmans Epistel n:o 23 (Bellman), minus abstinensbesvären, plus att jag älskar min mor och far:

Ach du min Moder! säj hvem dig sände
Just til min faders säng.
Du första gnistan til mit lif uptände;
Ach jag arma dräng!
Blott för din låga
Bär jag min plåga,
Vandrar trött min stig…

Grusiga ögon. Trött, så trött. Pulserande lemmar. Vattnet har stigit i benen. Migrän. Kan man ha såhär ont? En härlig fibromyalgimorgon. Inte. Men, jag plockade såklart upp Iphonen – vad annat kunde jag göra? – och loggade in på msn. Och där – mailet som skulle få blodet att pulsera istället för lemmarna: Några av mina publicerade dikter, ska tryckas, om jag ger min tillåtelse. Hell yeah!

Är det regnbågar jag ser genom gruset i ögonen? Är det musik mina pulserande lemmar spelar?

…Tack för hvart sänglag, Skål för hvar trogen,
Som gjort vid Brudstoln sväng;
Tack du som virket högg och drog ur skogen
Til min födslosäng…

Förtjänar inte detta glädjerus (just för att det är ett rus) en egen epistel?

Varför måste högersidan bråka med mig idag av alla dagar?

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Glada tankar, Litteratur, Ohälsa, Skrivande

Poesi = barnlitteratur = möjligheter?

Idag spratt det till i huvudet. Plötsligt gick det upp för mig att poesi och barnlitteratur inte är helt olika varandra. Hur tänker jag nu?

Allra först skulle jag ju kunna hänvisa till nonsensdiktningen som bland andra Lewis Carroll (författaren till Alice i Underlandet) behärskade till fulländning. Ja, till och med hjärnan bakom björnen med den mycket lilla hjärnan, Nalle Puh, A. A. Milne, tycktes ha en viss tendre för nonsensdikter. Men kopplingen stannar inte riktigt vid detta.

Poesin såväl som barnlitteraturen handlar på ett djupare plan om att utforska gränserna för det möjliga respektive det omöjliga och att genom ett kreativt bildspråk, som fordrar en viss tydlighet, i många (men inte i alla) fall, bryta mot normer – att helt enkelt uppenbara andra möjligheter än de som oftast finns närmast till hands. Dessa möjligheter utmanar också det vi tar för givet och kallar verklighet. För var finns egentligen gränsen mellan det verkliga respektive det overkliga?

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Poesi, Tokfilosofi