De bästa (och värsta?) tingen kommer i tre

En hunger som river. Tre möjliga liv som har förenats till en idé. Boom! Inte helt smärtfritt.

1. Jag ska flytta. Tillbaka till barndomslandskapet. Betongblocksklumpar som får mig att tänka på somliga bostadskvarter i Östeuropa. 190 000 människor som under Sovjetunionen nästan med våld tvingades bosätta sig i grått, gråare och gråast. Befästningar som fortfarande tornar upp sig. Jag ska flytta till ett kvarter som väcker dessa bilder. Dit jag ska flytta möts vitt och grönt. Inget grått. Egentligen inget tråkigt. Det är ju för tusan att återvända hem. Hitta tillbaka. Barndomslandskapet. Men jag tänker och tänker. Tror att denna flytt kommer måla nya bilder som måste förverkligas. Bilderna hägrar redan. I tanken. Just detta kvarter, betongblocksklumparna, kommer bli perfekta kulisser till skräck- och weird fiction-novellscenarion.

2. Eskapix. Finns det något mer att säga? Varför har jag inte upptäckt denna kulturtidskrift, i form av inbundna böcker, tidigare? Flärdfulla hemskheter. Innehållandes skräck- och weird fiction-noveller. Knasiga reportage om mina specialområden. Jag vill också delta. Bombardera Eskapix med sandratiska bidrag. Nu närläser jag varenda text. Minutiöst.

3. Snart sommar. Alltså är första året på författarutbildningen, om en och en halv månad, avklarat, liksom jag snart har avslutat mina kulturjournalistiska studier. Detta innebär också ett studieuppehåll. (Jag påstår att jag inte ska plugga i sommar, ingen tror mig, så alla ska överbevisas. Jag ska bara arbeta. Inte studera. Så det så!) Tänk så mycket tid jag kommer ha över till min frilansande skrivverksamhet. En och annan novell kan faktiskt författas. En och annan novell borde författas.

Vad är summan av detta? Flytt till ett betongblocksklumpkvarter + Eskapix + borde skriva noveller när jag har studieuppehåll = helt ?%!@! sjuka novellidéer som måste förverkligas. De bästa (och värsta?) tingen kommer i tre.

I alvernas våld (del IV)

Springan i taket hägrade.
”Sträck på dig, Jorg. Räta på ryggen.”
”Jag når inte längre.”
”Klart du kan nå längre. Vad är du för något…”
”Dvärg. Jag e en dvärg. Kort på längden, längre på bredden.”
”Ja, det har jag ju inte märkt. Nej, nej. Stå stilla. Annars ramlar jag. Jag ska inte säga fler dumma saker.”
Hah, såklart jag skulle. Men det visste inte Jorg. Så drabbades jag av insikten. Styltor. Styltor! Det var klart att vi – förlåt, jag – skulle göra styltor av långöringarnas möbler.
”Jorg, där borta. Ser du bordet?”
”Ja.”
”Bryt av benen.”
”Vi skulle kunna ställa oss på bordet…”
”Bryt av benen!”
”Men…”
”Bryt av benen, ditt korkskallade dvärgotyg. Nå vad väntar du på? Bara gör det. Och muttra inte sådär.”

Till Jorgs försvar måste jag säga att han gjorde det med kraft. Dyrbart, förgyllt trä flög åt alla håll. Splitter, besudlat av alvhantverkares händer. Fullt av alv-DNA. Jag sparade några flisor för framtida bruk. Alv-DNA innebär makt över långöringarna (tänk vilka häftiga saker jag kan göra med/mot dem, det kliar i huvudet och fingarna).

Jag behöver inte berätta hur jag gick tillväga när jag konstruerade de styltor som skulle hjälpa mig och Jorg att nå upp till springan i taket. Ni förstår att de var genialiska och att de hjälpte oss att nå till skyarna. Så uppstod ett problem.
”Jorg, du är för tjock. Dra in magen.”
Ska du fly genom en takspringa, gör det inte tillsammans med en dvärg.

I alvernas våld (del III)

[Och nu – äntligen! – till den, enligt min objektiva mening, spännande fortsättningen på mitt livsöde.]

Nej, det var visst bara de röda och blåa medaljongtapeterna som gjorde mig yr av äckel. Jag föll, föll och föll. Poff. Vad nu? En dvärg? Och vad i…
”Vad tar du dig till?”
”Lite dvärgspott gör susen”, sa dvärgen.
”Aldrig… aj, det där gjorde faktiskt…”
”De’ tar ett ögonblick innan de’ börjar verka.”
”Ah, åh, det känns redan bättre.”
”Tänkte la de’.”
”Jag kommer inte säga tack, om du har fått för dig något sådant.”
”Om de’ e nåt man kan lita på i den här världen e de’ att galenpyttar alltid e oförskämda…”
”Och att alver är vedervärdiga.”
”Ja, jo. Ja.”
”Vad heter du förresten?”
”Jorg.”
”Hej, Jorg. Jag är Jarhbald. Vilken tur att du träffade mig.”
Där började, men jag skulle inte vilja kalla det för vänskap, gemensamma intressen spira. Jag var hjärnan och han, dvärgen Jorg, var musklerna. En oslagbar kombination. Då gick en tanke upp för mig: När vi har tagit oss härifrån, ska jag tömma den där Jorg på dvärgsaliv och koka en brygd till långöringarna. Det finns inget som de är mer allergiska mot än dvärgsaliv. Mohaha.

[Fortsättning följer – igen – mer hisnande än någonsin.]

En inte helt obetydlig påminnelse: I alvernas våld

Så. Nu börjar vi om från början. Min berättelse ska berättas. Punkt.

I alvernas våld (del I)

Nästan alla var där. Ingen som räknas. Alver hela högen. Prr. Mitt hår tappar all volym av äckel. *Suckar* dessa !@?%#! ?%!@! långöringar. Så var det jag och jag är viktig, ett undantag som bekräftade regeln. Jag var åtalad för att bedriva alvisk antipropaganda. Skyldig. Åtalad för dåligt oroväckande beteende. Ja-a. Det är väl mot vem som jag beter mig så kallat oroväckande som spelar roll?

En dag dök de bara upp. Poff. Ett rökmoln.
”Era !@?%#! ?%!@! långöringar, det där är min formel!”
Bortrövad. Poff. Alvdrottningens och alvkungens hov. Osmakligt. De två kungligheterna såg på mig med spelat storsinne:
”Jarhbald, du har felat, men du är förlåten.”
”Bah. Snacka långörastrunt. Jag vill inte bli förlåten. Jag står upp för det jag tror på. Alver är fula och allt annat hemskt man kan tänka sig. Håll klaffen!”
Det var då drottningen flämtade ut sin order (hon är den med den verkliga makten):
”Fängsla honom.”

[Cliffhanger. Någon måste skrämma upp bloggstatistiken och den lotten faller på mig. Haha lång näsa.]

I alvernas våld (del II)

[Har ni någonsin suttit i ett alviskt fängelse. Jaså inte? Men det har jag, ser ni. Uppenbarligen… Det var knappt jag överlevde allt gulligull. Nå var var jag?]

Poff. Så befann jag mig plötsligt i ett på alviskt vis överdådigt rum. En stor, rund förgylld säng med mjuk madrass (som jag till slut hoppade sönder) var placerad i rummets mitt. Massor av bullar och saft stod framdukade på ett kristallbord (även det hoppade jag på). Oändliga rymder, för alver förträfflig komfort. Men inte för en galenpytte. Bullar och saft?(!) Jag ville ha en buffé med hår och naglar, kanske en och annan mekanisk groda till efterrätt. Rummet, eller salen, alver bor i salar inte i rum, ekade tomt. Inte ens de röda och blåa medaljongtapeterna – ja, ni läste rätt blått och rött, sådan patetisk smak – skapade en inbjudande känsla. De fick mig att må illa. Väggarna, ja. Såg jag rätt? Började det faktiskt krypa i väggarna?

[Hah. Ännu en cliffhanger. Nu kryper det väl av längtan i er?]

Vad menas med homo petrus panis, sum!?

Jag kan inte låta bli att skriva lite om Sandra. Jag borde inte. Nu är det min tur… men…

…när jag såg att flera har sökt på ”homo petrus panis, sum vad betyder det på svenska” igår, blir jag frestad att förklara konceptet som också jag har bidragit till, även om Sandra ALDRIG skulle medge att jag egentligen är megahjärnan bakom alla våra idéer.

Homo petrus panis, sum! = Jag är en peter-pan-människa (på Sandras taffliga latin).

Inga konstigheter där, inte! Nåja, eftersom ni som läser detta inlägg med största sannolikhet inte är galenpyttar med megahjärnor, ska jag ge en beskrivning av konceptet Homo petrus panis, sum!

När man är en peter-pan-människa känner man en stark aversion mot vardagliga strukturer. Faktum är att man oftast lider av relationsfobi, tja en fobi för allt det som torde leda till ett vuxenliv och de tråkigheter som detta medför. Man har svårt att rätta in sig i ledet, är allra helst den som skapar spelreglerna och kan i viss mån lida av en sorts omvänd narcissism, eftersom man flyger sin egen väg. Att flyga sina egen väg ger vidare biverkningar såsom en uttalad allergi mot storsamhället och dess strukturer (exempelvis heteronormativitet, kärnfamiljsideal, patriarkatet, biologismer, stereotypa föreställningar överlag och så vidare). På tal om att flyga tror man fortfarande på älvor och annat oknytt. Ja, man tror till och med på vardagsmagi, i form av glada tankar, såtillvida att den inte övergår i tråkiga vardagsstrukturer. Varje dag är för en peter-pan-människa en ny dag. Huruvida peter-pan-människor lever i en bubbla av rosaskimmer (inte för att det är något dåligt med rosa) låter jag vara osagt.

Observera att vara en peter-pan-människa inte ska förväxlas med Peter Pan-syndromet.

Jag, jag och jag…

Jag, jag och jag. Sandra! Jag är inte är intresserad. Alla dessa projekt börjar likna ett alviskt självglorifierande. Och den där svanskotan, värken, taskiga livsomständigheter. Jag vill också ha lite plats här. Tänk på alla de hemska saker jag har tvingats genomlida i alvernas vedervärdiga rike. Nu är jag upprörd. Min berättelse med massor av cliffhangers är förstörd. Allt slit. Väck! Min livsberättelse.

Jag kommer ta över din blogg ett tag igen. Fortsätt du med ditt, så sköter jag det här! Jag har också rätt till en röst. Varning för en mycket upprörd galenpytte.

H. G. Wells och Jules Verne barnboksförfattare?

Hela världen vet att jag älskar barnböcker. Det är inte heller en hemlighet att jag ofta går så långt att jag bestämt hävdar att många barnböcker är mer välskrivna än böcker för vuxna. Frågan är om det alltid finns tydliga gränser mellan var barndomslandets och vuxenlandets böcker slutar och tar vid.

Så finns det en kuriös subkultur, som även skulle kunna kallas litteraturvetare (dit jag själv är på väg att sälla mig). Liksom de flesta vetenskapsmän är de mästare på att skapa kategorier, som har mer med ett synsätt än det vi benämner verklighet att göra.

Häromdagen blev jag MYCKET undrande när jag läste att H. G. Wells och Jules Verne främst skrev barnböcker. Det hela var formulerat på ett nästan nedlåtande sätt. Det är inget fel på barnböcker. Det är inget fel på Wells eller Verne. De var en av sin samtids största allegoriker, som visserligen skrev äventyrsromaner, men som framför allt skrev fantastik innehållandes en djuplodad kritik mot kolonialismen och imperialismen. Alla fantastiska inslag till trots var deras böcker således samtidsskildringar med djupa och mångfacetterade bottnar. Trevligt tankegods för den som är villig att se bortom kategorierna högt-lågt, där fantastiken, trots sin goda gärning, ännu inte har fått det erkännande den förtjänar i litteraturvetarnas ibland alltför snäva synsätt. Med andra ord kanon. För mig är barnböcker något av det vackraste som finns, men jag kan inte gå med på att kalla Wells eller Verne för barnboksförfattare. Det skulle vara att förneka deras visioner. Punkt.

Produktiv skräcknatt

Hjärtat guppade upp och ner. Ibland satte jag det i halsen och ibland skenade det åstad. Kanske till en annan galax. Bara för att landa hårt, träffande. Och nej, det är inte kärlek som diskuteras här, aldrig. Det är skräck.

Inatt fick jag för mig att jag skulle skriva spökhistorier. De böcker med spökhistorier som finns är alldeles för långrandiga för att hålla kvar ett barns intresse. Som rar fröken vill jag kunna berätta intressantare och mer skrämmande spökhistorier för mina små troll, än de som står till buds. Men som alltid när jag ska skriva blir det i en helt annan form. Något experimentellt. Så nu sitter jag inne på en prosadiktsvit med påtagliga skräckvibbar.

Skräckvibbarna blev så påtagliga att vartenda ljud förstärktes. Knarrande. Vinande vindar. Hördes fotsteg? Det blev en sömnlös natt.

Om det är en tröst – ja, för tusan! – är jag en halv prosadiktsvit rikare. Måste dock skärpa mig och skriva ännu mer prosainriktat. En gammal hederlig spökhistoria med lagom driv, hur svårt kan det vara?

Haikubot I

Åh tack, mina kära utomjordingsvänner. Ni vet precis vad jag önskar mig. En alldeles egen haikubot. Nu behöver jag inte skriva haikudikter själv, utan haikuboten gör det åt mig. (En liten parentes: Var är körsbärsträden som borde vara där i bakgrunden?)

Not-so-good-poet-wannabe: Shakespeares sonett XXI

Det är tanken som räknas. Eller hur? Mina supderduperhemliga utomjordingskontakter har skickat gåvor genom cyberrymden. De tänkte att Not-so-good-poet-wannabe, en robot som jag kan se som ett hologram, skulle röra mig till tårar genom att recitera den vackraste dikt jag vet: Shakespeares sonett XXI. Vad ska jag säga? En aning gällt och monotont. (Om det inte ska börja knaka i våra bräckliga relationsfogar, får ni nog överrumpla mig med något bättre.) Men tack!