Hur blev jag ”sån”

(Jag inleder detta inlägg med en fetstilad parentes. Ångra aldrig livet eller den du blivit. Var den du är och gör ditt bästa för att skapa möjligheter för dig själv, även där hindren tornar upp sig. Vi kan alla flyga, vi gör det bara på olika(?) sätt.  Så lyder mottot här.)

”Hur blev du sån?” Jag har aldrig kunnat bestämma mig för om jag ska smickras eller förolämpas av denna fråga som har följt mig ända sedan den dagen jag drabbades av kronisk smärta. Ja, hur blev jag ”sån”? Mitt liv förändrades över bokstavligen en natt. Jag tvingades växa upp på ett brutalt sätt när jag var tio år och har sedan dess aldrig vetat hur jag ska betrakta mig själv. Som ett barn i en vuxens kropp? Eller som en vuxen i ett barns kropp? En sak är säker. När man väl har drabbats av kronisk smärta finns det ingen återvändo. Man kan inte trolla bort den smärta som gör en alltför medveten om att man lever. Man kan inte heller trolla bort år av lidande. Ett lidande som ärrar.

”Hur blev du sån, Sandra? Du är alltid så djup och filosofisk. Kan aldrig prata om normala saker. Kan aldrig vara som alla andra.” Det sägs att fulla män talar sanning. Kanske är det så att jag inte skrattar lika otvunget som andra alla dagar. Kanske kan jag inte prata om samma saker som andra. Kanske kan jag heller inte uppskatta fyllor. Jag har aldrig kunnat ta del av den världen. Många andra började slå runt redan i tonåren. I tonåren var jag en labbråtta på vilken läkarna fann det intressant att testa allehanda medicinska preparat. På den tiden ansågs det vara ytterst ovanligt med barn som hade kronisk smärta och fibromyalgi. Jag var ett medicinskt under. Eller misslyckande. ”Prova det här, Sandra, så ska du se att du mår bättre.”

Jag mådde aldrig bättre. Smärtan och symptomen tilltog för varje månad. Varje dag var en kamp för att överleva dagen. När jag väl kom hem från skolan ville jag bara vara. Kunde inte ha någon nära eftersom jag var utmattad.

Så jag festade aldrig. ”Nej, tyvärr jag kan inte komma ikväll. Jag äter för starka tabletter, för min värk alltså, så jag kan ändå inte dricka.” ”Jaha, kan du inte dricka är det väl lika bra att du inte kommer.” Och jag räddades undan en kväll och en natt i ett sällskap som skulle ställa krav på hur jag skulle vara. Någon jag inte kunde vara och aldrig kommer kunna bli. Jag visste det vid den tidpunkten. Jag satt hemma varje kväll, varje natt, varje helg. Och jag läste och skrev. Detta blev nästan mitt allt. Någon jag kunde vara. Jag upptäckte världar som fick mig att tänka på något annat än smärtan. Då och då drömde jag mig bort till andra möjligheter. Nåja, jag dagdrömde nästan hela tiden. Ibland filosoferade jag. Min räddning. Saker jag kunde göra, när smärtan hindrade mig från att göra de saker som andra gjorde.

Läkarna stirrade på mig, men talade till min mamma: ”Hur blev din dotter sån? Hon är så vuxen… lillgammal.” Vad skulle hon svara? Jag kände mig mest besvärad. Någon läkare kom på att det kan vara en god idé att skicka detta arma barn – alltså mig – till en psykolog. ”Det finns ju inte en chans att hon ska kunna ta sig igenom något så fruktansvärt som kronisk smärta och fibromyalgi på egen hand.” Det gjorde jag aldrig. Jag hade mamma och pappa. Men psykologerna skakade på huvudena av förundran: ”Hur blev du sån, Sandra? Du är så vuxen och klok. Har så annorlunda och unika intressen.” Vi pratade mest om filosofi och om konsten att leva. Om poesi och om gamla greker.

Hur blev jag ”sån”? Egentligen är svaret på frågan uppenbart. Ändå envisas andra med att ställa denna fråga, trots att de vet om att jag är sjuk. Jag råkade ut för ett operationstrauma som barn och fick därefter kronisk smärta och fibromyalgi. Jag kunde inte längre leva som ett barn eller en tonåring. Mitt liv bestod nämligen av smärta, läkarbesök, smärta, längre sjukhusvistelser och smärta. Trots mina föräldrars kamp för att ge mig en fantastisk uppväxt – och visst var den magisk! – tog sjukdomen min rätt till att vara barn och leva ett vilt tonårsliv ifrån mig. Därför är jag ”sån”. Det andra kallar ”så djup och filosofisk”, men som jag skulle vilja benämna drabbad av livet. Jag har aldrig förstått att jag skulle kunna vara, eller borde vara, på ett annat sätt. Inte ens nu när jag är vuxen. Detta är trots allt den enda verklighet jag känner till.

Använd din fantasi!

*Suckar*. Inte kan det väl vara så svårt att se att dessa sandfigurer är en delikat festmåltid, tillägnad en mycket speciell fröken. Moi! Ja, det är ju självklart att mina små troll på fritids ville värma mitt peter-pan-hjärta med använd-din-fantasi-bakverk i flärdfulla former och dessutom fylla ut min buk nu när jag i en och en halv vecka har knaprat på Allevoprodukter (mycket bättre än skolmaten). Läckerheterna serverades på en planka deluxe:

Krispig hjärtformad kladdkaka.

En somrig blåbärskaka som ser ut som en båt.

Åh, en mjuk pepparkaksbjörn.

Medan jag åt skrattade jag lite förtjust: ”Ni får ju mig att tänka på Peter Pan i filmen Hook. Där fantiserar de fram blått och rött potatismos som de sedan kastar på varandra. Hah. Matkrig. Har ni sett den filmen?” De små trollen nickade: ”Ja, fröken”. Självklart har de inte gjort det – de är sju år! Och vilken sjuåring behöver för övrigt underhålla sig med Peter Pan, när fantasin sprudlar så glatt? Men, men. I filmen är mottot ”använd din fantasi” (bokstavligen vardagsmat):

Samhällets olycksbarn?

Barn är intressanta på många sätt. Även betraktat i ett beteendevetenskapligt perspektiv. Vad gäller barn blir det så tydligt vilken inverkan omgivningens normer och beteenden har på dem, därför är det extra viktigt att behärska sig som vuxen.

Om du som vuxen visar en annan vuxen bristande respekt inför ett barn, kommer barnet med sannolikhet göra detsamma mot er båda och mot sina kamrater. Om du som vuxen svär inför barnet kommer hen göra detsamma.

Om du som vuxen aldrig tänker eller agerar i andra banor än de som är normativa, kommer barnen okritiskt följa normerna. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på hur alla de barn och ungdomar jag möter i arbetet tar för givet att jag, eftersom jag ändå har uppnått en aktningsvärd ålder på 26 år, är gift (med en man) och har barn. Fastän kärnfamiljen knappast är en realitet för många av dagens barn, har de likväl en orubblig tro på det heteronormativa.

Om du som vuxen slår ett barn, kommer barnet tro att det är helt okej att ha ont varje dag. Om du som vuxen aldrig står upp för dina handlingar och lägger över skulden på andra inför ett barn, kommer barnet göra detsamma. Om du som vuxen dagligen skäller på ett barn, kommer barnet tro att det är acceptabelt att inte bli samtalad med. Kanske kommer hen till och med hålla för öronen och börja nynna eller med ett söndertrasat hjärta försvinna i sin egen värld, bara för att stänga ute oväsendet.

Om du som vuxen försöker muta ditt barn till att göra som du vill och som en ursäkt för ditt beteende, kommer barnet lära sig att ingenting är gratis. Allting har inte ett pris. Ett barn ska älskas ovillkorligt.

Ett barn som ÄLSKAS och RESPEKTERAS utan förbehåll, kommer älska och respektera tillbaka.

Ja, listan kan förstås göras lång, men ni fattar poängen. Som vuxna måste – ja, MÅSTE! – vi ta ansvar för hur vi beter oss inför barn. För barnen lär sig ju ifrån oss och de förutsättningar vi skapar.