Män och kött?

Oss tokfilosofer (egentligen borde jag kalla detta cupcakefilosofi) emellan…

Iscensättningen av könsroller låter sig inte begränsas. På kokkonstens stora scen utageras bilder av manligt och kvinnligt till fullo. Diskurserna är så påtagliga att de blir överdrivna. Det är trots allt gränser och kategorier som iscensätts. Då kan väl inte lite extra övertydlighet skada? Jo. Det finns subtila budskap i denna övertydlighet.

Jag blev positivt överraskad när jag läste Jens Liljestrands kritiska analyser (sammanvävda till en helhet) av Per Morbergs bok Morberg grillar, samt Börje Salmings Grilla med Salming. Två böcker med samma bakomliggande motiv: att glorifiera bilden av maskuliniteten. Mannen som, om han inte är gourmet åtminstone är gourmand, mannen med smak för kött, raffinerad alkohol, jaktbasker, kängor, skogsvandringar, en retorik såsom: ”korv är ju jäkligt gott att grilla”. Mannen med makten. Även i kokkonstens värld. Diskurserna penetrerar alla fält. Hur ofta skymtas inte den grillande mannen i olika media? Vi känner igen honom från barndomslandskapets tecknade serier, från amerikansk kärnfamiljspropaganda, matlagningsprogram, där maten knappast behandlas varsamt utan hårdhänt. Vi ser bilden i Solsidan som en karikatyr av den grillande förortsgubben. Ett saftigt köttstycke, eller en korv, det är grejer! Skämt eller allvar?

Män och grillning. Män och kött. Män och makt.

Just det. Män och kött.

Beteendevetenskapliga studier påvisar att det, åtminstone i västvärlden, finns en tydlig uppdelning mellan vad män respektive kvinnor förväntas äta. Det är exempelvis vanligare att män äter blodiga köttstekar, nåja kött i allmänhet, medan kvinnor äter vegetarisk mat i större utsträckning.

Män och kött. Man the hunter. Glöm det! Så stor betydelse spelade inte männens jaktinsatser i de tidigare samhällena. Det var de kvinnliga samlarna som i huvudsak försörjde stammarna. Kanske var det till och med så att hela stammen samlade? Om inte. Ja, då har vi svart på vitt. Samlandet stod för över 80% av försörjningen och krävde omfattande kunskaper om stora landområden.

Det är dock på tiden att vi utmanar bilderna av den köttsysslande mannen och kvinnan som befattar sig med växter. Dessa bilder är också diskurser som icke desto mindre blir en krass verklighet.

Läs gärna mer om män och kött:
http://www.dn.se/kultur-noje/darfor-ater-riktiga-karlar-kott
http://abcnews.go.com/blogs/health/2012/05/18/men-meat-and-masculinity-linked
http://www.huffingtonpost.com/2012/05/17/meat-men-masculinity_n_1524224.html
http://eater.com/archives/2012/05/17/just-as-everyone-suspected-manly-men-prefer-eating-meat.php
http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-2145779/Men-like-meat-strong-powerful-wimpy-like-soy-say-study-authors-mince-words.html

Recept på hur man misslyckas med pannkakor

Jag är tillbaka!

IGEN. Vilken hisnande påtvingad resa jag har varit med om. Ännu en gång. Saker och ting har börjat oreda till sig i alvernas rike. Min kupp lyckades. Mohaha. Jag ska berätta mer om detta längre fram. Först måste jag avsluta min förtjusande följetong I alvernas våld.  Men inte ikväll. Ikväll ska jag berätta om något så kul, att jag har skrattat ett helt dygn. Ända sedan min hemkomst.

Sandra kan inte ens göra anständiga pannkakor *skrattar högt*. Hon skulle visst festa till det lite för att fira min efterlängtade hemkomst och sin svanskota som känns aningen bättre. GEGGA. Gegga är ordet. För det blev pannkaka av pannkakorna *skrattar så att jag kiknar* (ni fattar väl ordvitsen?). Jag behövde inte ställa till det för henne, det gjorde hon så bra själv. Så går det när man inte använder måttens fulla precision. Laktosfri mjölk, ekologiskt mjöl, salt, vegetabiliskt margarin och no eggs blandades till en riktig sörja, som vispades med förklenade ryck. Sedan var det bara att steka sörjan i det fräsande vegetabiliska margarinet. För varje minut antog pannkakorna mer och mer formen av dvärgplacenta. Äckligt-päckligt.

Härligt att vara tillbaka till detta pajasliknande hem. Eftersom Sandra har haft ont, har hon inte heller kunnat städa på en vecka. Underbara lyx! Jag kunde samla en hög dammråttor att halvt dö av skratt på. Jag åt förstås inga pannkakor, men hårtussarna som ligger på golvet är smaskens *rapar av belåtenhet*.

Att-se-ut-som-en-ballong-elixir

Hah. Dunder-och-brak. Nu är elixiret klart! Som jag har slitit. 24 timmar i människotid, men för en effektiv galenpytte är det som ett helt sekel. Håret är dock fortfarande rosa. Inga gråa hårstrån här, inte. På tal om hår. Mohaha. Jag klippte av en av Sandras fnöskiga lockar. Ack, detta vidriga hår, alltså hennes, som inte är lika smaskigt som mitt. Jag behövde den här locken till ett av mina experiment. En brygd som ska göra Sandra alldeles uppsvälld i magen, nu när den har blivit lite mer lydig. Imorgon, strax efter frukost, kommer hon se ut som en enda ballong. Jag har låtsats att jag lagar en gourmetfrukost till henne. Det fattar ju vem som helst att det inte tar 24 timmar att göra frukost! Men inte Sandra. Vänta och se. Jag skrattar redan halvt ihjäl mig. Sandra som ska till stranden imorgon.

Inatt är jag en GENERÖS galenpytte. Tröttheten måste ha stigit mig åt huvudet. Ni ska få ta del av mitt hemliga recept på Att-se-ut-som-en-ballong-elixir:

1 hårlock från den det berör
1 ½  rund ballong (gärna röd)
½ bägare galenpytteslem
10 grodyngel
2 flugvingar
1 nypa älvstoft (så att ballongkroppen halvtomhalvt flyger)

Hacka, smula eller klipp sönder alla ingredienserna och rör ner dem i en bronskittel, från fordom dagar, med nykokt rödavinbärssaft (mest för smakens skull) och låt puttra i 23 ½ timmar. Om konsistensen blir för tjock för att kunna vara rödavinbärssaft, säg att det är en smoothie. Den där äckel-päckel-smörjan brukar väl ni människor dricka?

Använd din fantasi!

*Suckar*. Inte kan det väl vara så svårt att se att dessa sandfigurer är en delikat festmåltid, tillägnad en mycket speciell fröken. Moi! Ja, det är ju självklart att mina små troll på fritids ville värma mitt peter-pan-hjärta med använd-din-fantasi-bakverk i flärdfulla former och dessutom fylla ut min buk nu när jag i en och en halv vecka har knaprat på Allevoprodukter (mycket bättre än skolmaten). Läckerheterna serverades på en planka deluxe:

Krispig hjärtformad kladdkaka.

En somrig blåbärskaka som ser ut som en båt.

Åh, en mjuk pepparkaksbjörn.

Medan jag åt skrattade jag lite förtjust: ”Ni får ju mig att tänka på Peter Pan i filmen Hook. Där fantiserar de fram blått och rött potatismos som de sedan kastar på varandra. Hah. Matkrig. Har ni sett den filmen?” De små trollen nickade: ”Ja, fröken”. Självklart har de inte gjort det – de är sju år! Och vilken sjuåring behöver för övrigt underhålla sig med Peter Pan, när fantasin sprudlar så glatt? Men, men. I filmen är mottot ”använd din fantasi” (bokstavligen vardagsmat):

Mat enligt Sandra + tantsnusk = BRÖDPUDDING

Mat à la Sandra = Att i all hast och precisionslöst slänga ihop råvaror till en salig blandning, som förhoppningsvis är ätbar. Högre kvalitet än så når aldrig röran.

Jag har fått många uppenbarelser genom att läsa tantsnusk i harlequintappning. Ingen av dem har haft med just snusk att göra. För några år sedan läste jag, för att exemplifiera, en trilogi av Ruth Langan. Den utspelade sig i piraternas Cornwall. Huvudkaraktärerna, tre vackra, självständiga kvinnor (vad annars?) hade en stor last, nämligen brödpudding.

Brödpudding. Blotta ordet fick blodet att forsa i venerna och strömma till tungan – matporr, kanske? Jag hade aldrig hört talas om denna sagolika rätt förut, så givetvis lämnade den mycket åt fantasin. Och jag började fantisera. Till slut slogs jag av en vision: Vad händer om jag blandar pannkaksmet med bröd, ungefär som man gör med fattiga riddare? Något som i mitt huvud liknar brödpudding. Det smakade himmelskt. Första gången lyxade jag till det och förgräddade socker- och kaneldoppade äppelbitar, vilka jag sedan blandade med stora brödbitar. Senare hällde jag över pannkaksmeten. Svisch, in i ugnen. Hur lång tid den saliga röran gräddades, har jag förstås glömt bort (jag är inte så mycket för att kolla tiden när jag lagar mat) och jag vet inte heller vilken mängd jag använde av ingredienserna (sådant brukar jag improvisera fram från gång till gång).

I den bästa av världar får mat lov att vara en fantasi som inte engagerar hela själen. Den ska slå an vår passionerade sträng, men bara för ett ögonblick. Det finns så många andra saker man kan göra. Som att läsa tantsnusk. Ett värdigt tidsfördriv. Inte.